Aldrig lika hel igen
Klockan är halv fyra, färgerna suddas ut av mörkret utanför tågfönstret. Här inne är det ljust och vi åker framåt, alltid något att vara glad för med tåg. Själv känner jag mig överkörd, påkörd och omkullvält. Blåslagen och liggandes på marken, kippande efter luft, utan att förstå vad det är som träffat mig. Vi fortsätter framåt, jag reser mot dig, försöker skynda mig. För jag vet, du reser bort, bort från mig. Jag vill ingenting hellre än att du stannar, stannar kvar hos mig. Du som är liv, glädje, lugn, kärlek, omtänksamhet. Du som är min vän. Stanna.
Det är snart jul. Det känns inte så. Hur kan de handla julklappar, laga mat, gå till jobbet, hur kan de fungera som att allt vore som vanligt. Hur kan de inte veta. Hur kan inte hela deras värld ha skakats så att allt ramlat omkull. Hur kan de ha undgått smällen, den öronbedövande kraschen av livet som går i tusen bitar. Hur kan de inte ha hört.
Jag vill säga till dem, ropa efter dem när de går över gatan. Skrika åt dem i affären. För all ska veta, att det kommit till det värsta. Och livet kommer aldrig mer vara detsamma. Såret kommer få en hinna, kommer läka lite, lite, långsamt. Men där, där en del av mig saknas, där kommer det för alltid vara ett ärr. Den delen av mig som är du, den kommer för alltid fattas mig. Jag kommer aldrig bli lika hel igen som jag var med dig här.
